Får man skriva det igen.. åren går!!

Höstterminen 2015.. nu får man skriva det.. lillen har blivit stor och börjat förskoleklass!! .. den där tiden.. bara rinner genom fingrarna som sand.. Tiden man inser springer ifrån en.. alla saker man skulle göra som man får skjuta på för att livet sprängs av bristen av tid. Förbereder Theos 6årskalas med Halloweentema. Han har börjat i skolans värld.. kör fyrhjuling som han vore född på den.. svär och domderar och trotsar åt höger och vänster.. och man sitter där, ser tillbaka på den lilla killen med så mycket liv och energi, som nu är stor. Mycket har hänt under dessa år. Troligen därför jag är så otroligt sällan här.. vilket är sorgligt för jag känner att jag har så mycket att dela med mig till andra. Theos första år präglades av sjukdom, immunbrist, magsmärtor, otaliga Akut besök för bakterieinfektioner och förstoppning. Han sov inte, ville inte äta.. sen började vi förstå. Sakta men säkert så vet man vad som är, ur all energilöshet, maktlöshet, ångerfullhet.. allt som man bara kände gick så fel, om vi gjort så istället.. eller si.. Vad gör vi för fel, var den ständiga frågan.. liksom vilka dåliga föräldrar vi måste vara. Inget gjorde vår lilleman nöjd, vår solstråle, charmtroll, underbara unge hade sin andra sida som vi inte kunde få grepp om. Allt gick i F1fart.. men ändå var han skör. Att bolla hans livsenergi med hans svackor var och är, vår livsuppgift. Vi sökte hjälp.. och fick den. Nu är han utredd och får medicin för ADHD samt som föräldrar ett stöd att hantera hans oro/ångest. Tyvärr är det svårt att få andra att förstå den inre stress som bubblar inombords på oss alla. Den glada, artiga och härliga killen som alla charmas av är väl inget att stressa över? Visst är det så! Om det var så hela dygnet.. jag är så stolt över vår kille som kan hantera dessa möten så bra! Det är det bästa av allt!! Men det kräver så enormt av honom att hela han imploderar när han kan slappna av hemma. Det är då vi plockar upp alla spillror och försiktigt försöker sammanfoga honom inför natten och dagen som kommer. Att läka hans själ, vårda hans impulser, få honom att ha fokus, vara hans konsekvenstänk.. det tar på krafterna.. och detta är det ingen som ser. Att min kropp är trasig, rasar del efter del.. sköldkörteln är trasig, gallblåsan opererats bort, leverinflammation, och nu troligt magsår.. inre stress är en lömsk fiende, och jag kommer inte undan den. Och inget kan få mig att byta bort den.. den är och kommer att vara med mig i Theos liv. En mammas kärlek, med allt vad det innebär. Vår underbara kille!! Älskar honom över allt och jag står vid hans sida genom allt som varit och komma skall! Du är min största hjälte Theo! Och du kommer alltid att ha mamma och pappa som krigar vid din sida!! Oavsett vilka som vi möter i våra liv så är vi oss själva. Om de inte kan ta det, våra upp och nedgångar, så är det deras förlust. Men vi måste alla få ha bra dagar och dåliga dagar. Att ha en fasad uppe om hur underbart allt är, är bara fel och energislukande. Det mörkret får hålla sig borta. Och så är det.. så är vi.. vi är och förblir en del av Theos Underbara Värld och det är det bästa jag åstadkommit i mitt liv!!

Gården vår!!

Underbara vårar 2013 och 2014, på gården vi bor på!!

Oj då.. åren går!

Haha... Några år har gått kan man säga.. Liten har blivit stor!!

Mitt sista inlägg var när vi bestämt oss för att ha lilla älsklingen borta från dagis.. vilket vi gjorde.
Han blev utskriven från barnonkologen och friskförklarad från sin immunbrist.

I augusti 2012 skolade vi in skrutt på en kommunal förskola i Harbo. Vi flyttade från nybyggda villan i Östervåla till en gammal gård i Harbo. Fridfullt och vackert med minst 15 års renoveringsbehov. ☺

Första bilden är från första hösten på dagis!

Andra bilden är mer aktuell

Tredje bilden är dagsaktuell då vi just nu är hemma och sjukskrivna med vattkoppor!!

Liten har blivit stor!

Nu har jag bestämt mig..

.. efter en massa tanker, så kommer jag att göra vad jag kan för att Theo ska må bra. Och det gör han inte just nu med dagis.. det fungerar inte. Han orkar inte längre än till efter sin lunchvila, sedna är han ledsen och helt förstörd då vi hämtar honom.. Så från och med den 31 maj så säger jag upp hans dagisplats, tar vårdandsbidrag från den 1 juni och börjar då jobba 75%.. Theo får vi hjälp med av mormor och morfar och såklar farmor. Känns som en kanonbra lösning för min trötta lille pojke.

Så det ska bli en supermysig sommar/höst/vinter/vår/sommar och en halv höst till innan jag återtar platsen på dagis.. =)

kan tillägga..

att Theo även är laktosintolerant och troligen pälsdjurallergiker, så vår kisse fick fara till himlen.. Så huset är uppoch ner, alla textilier ligger i högar och ska tvättas och jag dammsuger och svabbar golvet minst 2 ggr/dag då katthåren kommer fram från alla möjliga ställen!

.. Dagisstarten hade vi för 3 veckor sedan igen och ja, av de 12 dagar han skulle ha vart där så har han gått 5 dagar. Hoppas nu på att han klarar sig och får vara frisk.

Att vara mamma är härligt.. men oron finns där

.. En uppdatering sedan Theos 1årsdag! Mycket har hänt!!

Theo började dagis och sin inskolning i mitten av oktober och blev fullfjädrat dagisbarn med start i november.. Det tog 2 veckor, så var han sjuk.. Vi hade honom hemma, men då febern legat på 39-40grader i 4 dagar så åkte vi till husläkaren. Halsfluss och dubbelsidig öroninflammation, resultatet blev Kåvepenin i 10 dagar, dubbeldos de första 5 dagarna och därefter normaldos. Sakta mensäkert började lilleman att äta och dricka igen, sömnen var kass så när han började sova igen på nätterna så tycket vi att nu är det på rätt väg!
Samma dag som vi slutade med Kåvepenin så bokade jag en ny läkartid, då Theo slet i sina små öron så jag trodde de skulle ramla av. Läkaren tittade i öronen och sa att de var röda, men att det var vanligt då det kan ta upp till 2 veckor innan öronen blivit hela igen, så att säga.. Jag åkte hem, och allt började om igen.. Veckan efter hade vi inbokat återbesök på Neurologen i Uppsala, och doktorn där tittade i Theos öron och sa att; Jaha, här har vi ett öronbarn.. Fick boka ny tid hos husläkaren igen, och dagen efter sattes Theo på en Spektramoxkur för sin öroninflammation som inte hade gått tillbaka på Kåvepeninet. 5 dagar in på Spektramoxkuren, så ringer mamma som hade Theo hos sig då vi jobbade, och sa att han hade feber. Feber igen? På en antibiotikakur?!
Ringde åter till husläkaren som sa att nu kunde hon inte göra mer, utan skickade in oss till Barnakuten på Akademiska Sjukhuset. Väl därinne så toppade lilleman 39,6 i temp och han var så risig.. Jag var så trött så hjärnan orkade inte jobba utan man väntade snällt. Vi blev skickade till öronmottagningen och innan det så hade de tagit blodprover på Theo. På öron så sade doktorn att Spektramoxen åtminstone hade tagit död på öroninflammationen, vilket kändes underbart, men hans prover visade att han hade lågt antal vita blodkroppar, så han var väldigt känslig.
Vi hade nu haft Theo hemma i 3 veckor från dagis med hjälp av mamma och farmor. Och Längre skulle det bli..

Många turer fram och tillbaka till Östervålas Lab och BarnLab på UAS, så är Theo än idag inte ikapp, immunmässigt. Vi är också remitterade och har varit på besök på Barnonkologen på UAS (där vi nu är hemmahörande).. De har uteslutit immunbrist (dvs att kroppen själv attackerar sina egna vita blodkroppar), men senaste beskedet var som följer;
"Theo har fortfarande lågt antal vita blodkroppar, de som ska hjälpa till vid bakterier, och nu när vi vet att det inte är immunbrist, så vet vi inte varför det är så här. Han borde ha blivit bättre.".. Så igår kom en ny kallelse, torsdagen den 3 mars kl. 08.30 ska vi ta nya prover och se om det gått uppåt i antal.

Jag har skjutit alla känslor åt sidan, men ibland så kommer de till ytan och jag blir sanslöst orolig. Om det inte är immunbrist, är det då cancer? Dock så ska man ha fler vita blodkroppar om så är fallet, då kroppen producerar fler för att motverka just cancern, så ändå känns inte det mest.. utan mer.. va fan är det på tok?!! Man vill ha svar, så man kan börja hantera detta på bästa sätt.. Ens tålamod existerar inte och jag känner mig som en hemsk mamma mestadels då man kommer på sig själv med att räkna till 100 ett x antal gånger per dag..

Men nu har vi en tid så jag kanske kan landa lite mer i det, släppa den undertryckta oron, och kunna jobba och plugga.
Dock är min prio 1, nu och för alltid, Theo!

Har haft honom hemma denna vecka med ett läkarbesök, men som tur var så var det inte bakterier denna gång utan virus i samband med tandsprickning.. 3 nya hörntänder på en gång verkar jobbigt!

Så nu tar vi det lugnt.. jag lovar att jag ska ta det lugnt..

Underbart med en rakad pappa som man kan trumma på!! (mamma får så ont i det lilla hår hon har då Theo sitter på hennes axlar och leker galopp!)