Lillskrutten är sjuk.. än..

Har idag talat med farbror doktorn igen.. Ventoline 3-4 ggr/dag och hoppas på bättring.. skulle det inte fungera så är det bara att vänta ut baciluskerna.. och blir han värre så är det Ackis som gäller.. Barnakuten..
Förkylningen har nu suttit i, i 3½ vecka.. lille gubben min.. tycker så synd om honom!

Så ja, sömnen just nu är inte den bästa. Theo sover i ca. 2 timmar för att sedan vakna av att han inte kan andas på grund av allt slem i halsen. Och han är för liten för slemlösande, så ja.. bara att vänta ut detta..
Och på dagen så vill han inte sova alls.. så övertrött han är nu! Så varje kväll så skriker han sig hes, men det i sig är bra för då lossnar slemmet till natten.. Men usch vad jobbigt det är för mitt mammahjärta!

För tillfället så har jag fått honom att sova i vagnen.. han ser så fridfull ut. Snuttekaninen är i hans hand och nappen utspottad då den täpper till hans andning ännu mer. Vill få honom att harkla sig, men han är lite för liten för att få till det.

Så ja, det är bara att vänta ut detta och hoppas påå bättring snart! Hans magknip har dock gått över så det är ju kanon!!

Ska försöka hinna med lite här hemma idag, men al min fokus är på Theos andning!! Vågar inte lämna honom ensam för en sekund då han tappar andan då och då..

Så kram på er där ute och njut av en vit vinter!!
Älskar detta väder!!

ojoj.. vad tiden går!!!

Tiden går fort, och man hinner inte med mycket.. man är glad om diskmaskinen hinner plockas ur och maten står på bordet när Johan kommer hem.. =)

Bilden när han sover är från 28 oktober.. Och den andra är från 3 december.. =) Mitt lilla hjärtegull!!

Lilleman växer så det knakar.. var i onsdags den 2 december, 57,5 cm lång och vägde 5280 gram!! Kläderna hinner användas ett par gånger, sedan är de för små! *ler*..

Magen är strulig för honom, lille Theo Rolf Einar Karlsson.. vi längtar tills den dagen då magen får vara bra för honom.. han kämpar och kämpar och tar i för kung och fosterland för en ynka liten fis, men men.. bättring kommer en vacker dag!

Nu är det dags att laga mat innan Theo vaknar..

Ny flaska och ersättning

Ja, tillslut så kom flaskorna hem hit som de skulle.. Handlade dem redan i fredags på barnens Hus, Dr. Brown´s antikolik-flaskor.. men sedan så gick jag ju in på Kappahl och provade byxor och så glömde jag kassen med flaskor och pyjamasar på ett bord med jeans.. och hemåt vi for med fart då lilleman var hungrig.. och väl hemma så var vi en kasse kort!

Letade reda på kvittot till Kappahl och ringde med andan i halsen (flaskorna är inte direkt gratis).. och till min glädje så hade en vänlig själ lämnat in kassen i kassan. Bara att hämta!!
Ett samtal senare så blev det mormor och morfar som skulle till stan på lördagen, som blev de goda samariterna och hämtade min glömda kasse. Allt detta medan Theo sov i farmors knä och mamma och pappa åt en himla god AllaHelgonamiddag!!

Så nu är vi på dag 3 med nya ersättningen, och dag 2 på flaskorna.. Skillnad?! Hmm.. mindre bubblig i magen är han i alla fall!! Men han fiser fortfarande som en hel karl!! Dock inga direkta magknip som gjorde honom helt förtvivlat ledsen.. nu är det mer lite gråt i en 15 sekunder, sedan så kommer en liten fis och sedan är det bra!! OCH detta är på dagarna än så länge!! (duktig bebis som är vaken på dagen och sover på natten!)

Ang. ersättningen så har vi handlat NAN 1 HA, vilket ska vara snällt mot känsliga magar. Man vet aldrig.. kanske är Theos mage lite i obalans? Så vi ska testa detta nu och se hur det blir.
Dock så var den inte direkt billig, 85:-/förpackning på 600g, vilket i min uträckning ungefär ger Theo mat i 1 vecka, så ja, ska väl inte direkt klaga på priset!! Och om hans mage gillar denna ersättning bättre än originalet så får det kosta vad det kosta vill.

Vad gäller nr 2, så var det 3 ggr förra veckan.. helt ok!! Dock så vill BVC gärna att det är minst varannan dag då de bara äter ersättning. Kanske för att det lättar blir förstoppning?! Har ej frågat, men ska det på tisdag då vi har vår 4veckors koll!! Och senaste laddningen igår var GRÖN! Såg ut som att Theos diet varit gräs, men ja, ska fråga på tisdag om det är "normalt".. Tror inte det är någon större fara i och med de sökningar man gjort på nätet. Antingen så passerar maten tarmarna för fort, eller så lillen på g att bli förkyld eller så var det något om gallsyra.. oavsett vad så var det inget farligt, men tro mig, stora ögon fick jag i alla fall!

Jepp, dags att ta tag i middagen!! Mamma har vart här och hållt mig sällskap idag då jag vaknade imorse av grym huvudvärk och muskelvärk.. tjock i halsen och i näsan.. Håller tummarna att jag slipper förkylningen och att jag imorgon mår finfint!!
Theo sover för tillfället gott i spjälsängen!! 2:a natten i den och han är såååå duktig!!

Sköt om er nu!

så har dagen varit..

Ja, dagen idag ja.. =) Allahelgona, med tända ljus och riktigt mörkt och dystert höstväder.. och en underbart god middag hos svärmor.

Theo då.. har haft en lång och orolig natt... fick sova i vår säng, med resultatet att mamma och pappa idag är helt färdiga.. inte mycket till sömn dvs..
Theo har idag också fått ny ersättning som ska vara skonsam mot magen.. Plus sina Sempers magdroppar och såklart Minifom mot luftbubblor..
OCH ny flaska, vid namn Dr. Brown! Måtte något fungera nu så han slipper de hemska magknipen.

Dagen då, såklart så sover han som en stock då han kommer bort.. *suck*.. för då kan ju mamma inte vila.. men imorgon, om natten är lång och vaken, så ska mamma få sova.. då får pappa ha vaket över lille killen! Vilket betyder att pappa ska få sova inatt, vilket han behöver maken min.. =)

SKa dock inte klaga över vår situation mer än att det är tröttsamt. Har en underbart go son, som sällan skriker, utan mer är den oroliga själen i familjen. Han kan ju inte rå för att magen är så upp och ner på honom.. lilla pyret mitt!

Hoppas att hans kropp kommer ikapp snart och att han får lite lugn och ro i kroppen.

Ska nu passa på att vila då Theo för tillfället verkar sova lite ytligt..

vad gör man när ens hjärta gråter?

åhh.. vad jag verkligen avskyr att vara mamma för stunden.. eller de stunder då min son vrider sig av smärta i min famn, och mitt hjärta går i en miljard bitar..
åhh.. så fruktansvärt ledsen man blir.. och inget att göra åt förutom att förbereda sig för nästa gång..

hoppas verkligen att mitt hjärtegull slipper koliken och att detta "bara" är magknip.. blott 3 veckor gammal och mamma är redan sjuk av oro.. *suck*..

men men.. bara att bita ihop och se framåt med hoppfulla ögon..

BVCbesök 3 veckorskollen

Idag så har vi kört på ersättning vid 09 och 13målet.. No bobbie! 135ml varje mål.. Hungrig son!!

BVCbesöket resulterade i en viktökning från 3700g till 4065g! Och så hade han växt från 50,5cm till 52cm!! På 1 vecka! Kläderna har ju förståeligt blivit små..=)

Jag kommer nu att börja sluta amma.. ska trappa ner denna vecka och mer gå över på ersättningen.. Har börjat sina självmant och min sinnesstatus behöver ro så nope, ingen mer amning..

Dagen har för övrigt bjudit på fika hos Theos moster Ullis och första hälsningen på kusin Anton!!

Nu ska vi vänta in pappa Johan och ha en myskväll med familjen!!

den 20:de dagen i Theos liv..

.. tiden går sakta, men fort..
Jag har längtat så efter att få komma in i alla rutiner, nya vanor och minskad sömn, så pass att var dag har varit en lång lång resa.. men samtidigt så ser jag på dagens datum, att lille mannen är 20 dagar idag!!
Imorgon är han 3 veckor gammal, och jag har sakta kommit in i rollen som mamma.. med skräckfylld ångest som utbytts mot en moders kärlek till sitt barn..

Dessa 3 veckor har för mamma Jess varit en hemsk resa.. känslomässigt, hormonmässigt, amnngsmässig, förstoppning/magknipsmässigt.. NU börjar dagarna lunka på och lite rutiner finns med i bilden.. jag har funnit tiden att sitta ner och skriva.. läsa och umgås..

Theo sover för tillfället, han har annars sin vakna stund nu på dagen.. som tur är än så länge. På natten så anser han så här långt att man sover och sedan äter lite var 4:de timme, så jag ska inte klaga.

Min vackre son ska strax nu få mat, men denna blogg kommer nu att vara med ett tag framöver.. Livet har tagit en ny vändning och jag älskar min familj så mycket så tårarna kommer! Är så tacksam att mina älsklingar finns!

Där den gamla bloggen slutade. tar denna historia vid..

Min förlossningsberättelse
.. börjar tidigt.. i februari 2009 då jag hamnar hos doktorn med nydebuterad astma. Man vet inte om den är här för att stanna, eller om den kommit i och med graviditeten..

Denna diagnos följer mig igenom hela graviditeten, och jag har i slutet av september 3 läkare som inte kan enas om hur jag ska ha min förlossning.
Slutbudet var dock detta; jag skall försöka klara av en viginal förlossning, men få en EDA (epidural) insatt i ryggen direkt, så att jag snabbt kan bli bedövad om det uppstår en situation som innebär kejsarsnitt. Detta är läkaren på Spec.MVC som beslutar.
Min astmaläkare anser dock att för att slippa stressen och de faktorer som utlöser min astma så hade hon hellre rekommenderat ett planerat kejsarsnitt så att jag i lugn och ro kunder förbereda mig..
Men men.. en vanlig förlossning skulle det bli.. och OM jag mot förmodan skulle gå över tiden så skulle jag bli behandlad som alla andra och få en igångsättning.

Nu till då allt började ske..

Torsdagen den 1 oktober.. klockan är 21.00 och jag och Johan är helt slut och går och lägger oss. Känner en hemsk menssmärta som strålar ut i ljumskarna men tänker inte mycket mer på det utan ligger vaken till 01.00 då jag kände att något "knäppte" till och smärtan försvann.. Somnade som en klubbad säl och vaknade 04.00 av en ny typ av smärta.. gick upp på toa och inspg att jag både fått en teckenblödning och att slemproppen gått.. OCH jag klockade värkarna på 10 minuter emellan.

När Johans klocka ringde kl. 05.10 så sa jag att han lika gärna kunde vara hemma.. jag kände att kroppen höll på att förbereda sig!

Försökte slappna av och få lite sömn, men det var svårt då man var 10:de minut kröp ihop i fosterställning.. men lite vila blev det i alla fall..

Gick upp och fixade frukost, ordnade det sista i BB-väskan.. satte in bilbarnstolen och lastade in skötväskan.. fixade ett överdrag till framsätet ifall vattnet skulle gå osv..
.. och kl. 16.00 så började vattnet sippra..

Ringde förlossningen som ansåg att det kunde vara bra om jag kom in på en koll så att jag inte fått en infektion. Så vi började stöka runt lite och så klädde jag på mig..
Hann till hallmattan så sa det; "Plopp".. och vattnet forsade!

Åkte som planerat in till förlossningen, ringde och sa att vattnet gått helt men inga fler värkar än var 10:de minut.

Väl på förlossningen så fick jag väga in mig, ta blodtryck (som var skyhögt) och så lägg mig ner och få CTG-maskinen inkopplad.. Lill*n i magen mådde toppen, men mamma hade ju värkar och ja, vattnet hade ju gått..

Kl. 21.00 så bestämdes det att jag skulle få en sovdos (sömntablett, morfin och bricanyl), och sova kvar på förlossningen över natten för bedömning på lördag morgon.
Johan fick en säng brevid min och visst, jag sov, men var 30:de minut så vaknade man av de "spökvärkar" som morfinet och bricanylen inte helt slog ut..

Väl på lördagen så hade det inte hänt ett skit!! Hade inte öppnat mig och tappen var inte utplånad.. *suc*.. Pinvärkarna kom fortfarande var 10:de minut och tog musten och energin av mig totalt.
Fick rådet att ta mig en långpromenad, och vi tog oss till Ikea!! Gick runt där i 2 timmar och värkarna blev mer intensiva, men fortfarande var 10:de minut. När de väl kom så var jag tvungen att stanna och profylaxandas.. annars hade benen vikit sig..

For tillbaka till förlossningen och fick återigen höra att inget hänt.. jag var tröstlös.. orkade inte mer.. men men.. vad gör man.. jo, man får en sovdos till att ta med hem!! Så vi for hem till vår sköna säng, jag drog i mig tabletterna och vaknade bara var 20:de minut den natten..

Hade fått en läkartid på söndagen kl. 15.00 så vi for in igen.. Väl framme så väntade vi, och väntade.. kl. 20.00 så kom man på att informera oss om att läkarna hade blivit kallade till en akutoperation men att de skulle komma så fort som möjligt!!
Kl. 22.00 så kom en virrig läkare.. tittade över mig och sade återigen att inget hänt, men att det skulle bli igångsättning imorgon måndag.. Sedan så for kvinnan upp och började flaxa med armarna för att det var en mygg därinne!!! *herregud!*
Så ja, gissa.. sovds till Jessica och ytterligare en natt med pinvärkar och en stackarn make som fick sova i en förlossningssäng..

Vaknade morgonen därpå.. hoppat hade liksom bara dött hos mig nu.. jag orkade inte ens tänka på att jag skulle bli mamma.. allt hade blivit så fel!! Det var ingen som någonsin sagt att det kunde bli/vara på detta sätt.. I min värld så skulle jag ha vart mamma på fredagen, när vattnet gick.. jag skulle inte behöva gå i 3 dagar med pinvärkar som inte gjorde någon nytta förutom att knäcka mig mentalt..

Bad för allt jag hade kört att jag skulle få snitt när läkarna väl dök upp.. men nej då.. klart du klarar det här!! *återigen suck*.. och INGEN lyssnade till min historik med astman osv.. INGEN!! Inte ens på Johan lyssnade de!! Så allt som var sagt från början, kördes över med en bulldozer och jag var på väg att säga nej till allt och åka hem.. men jag ville ju inte skada bebis..

Så ja, kl. 10.00 så sattes en ballong in för att öppna upp mig.. kl. 13.30 så ramlade den ut och jag var i aktiv fas.. dvs. öppen mer än 4 centimeter..
Jag fick rullas in i ett förlossningsrum, kopplas upp på en massa apparater, droppnål sattes in, CTGmaskinen sattes på.. ja, det blev ett himlans liv..

Klarade av värkarna ganska så bra, men vid 15.30 så bad jag om EDA.. och in kommer in inkompetent idiot som gör mig mer illa än något annat denna dag!! Hans försök till att sätta nålen gjorde att jag fick smärtor liknande knivhugg ut i höfterna.. och det satt i!! Fast hans försök misslyckades och han sade att OM jag ville ha en EDA så kunde han ringa sin chef.. men jag var för arg för det.. INGEN skulle få röra min rygg igen!!
Efter detta så sattes en skalpelektrod in på bebisen.. så jag slapp CTGmaskinen!

Vrålade dock efter n¨gon typ av bedövning.. kräktes som en idiot vid varje värk och tålde inte lustgasen.. *suck*.. Så in kommer en doktor och lägger en livmoderhalsbedövning.. (PCB).. som inte tog, utan 30 minuter senare så kommer hon in igen för ett andra försök som inte heller den tog..

Det är nu jag håller på att ge upp.. mentalt så har jag nog aldrig varit så nedbruten som då.. ingen sömn på många dygn, ingen vätska/föda kunde jag behålla.. och att veta att smärtlindringen inte tog heller.. ja, tortyr.. kan jag nog tänka mig är något liknande..

Bad om att få prata med läkaren.. jag krävde ett kejsarsnitt!! Men.. ja, duktig doktor, fick mig att köpslå och ge överläakren på anrkosen en chans att sätta en EDA igen i ryggen på mig.. om den inte tog så skulle de överväga att söva mig och ge mig ett kejsarsnitt.
Jag tog dealen..

Och in kommer mirakelmannen, Jan Murik.. jag hann uppfatta att han pratade engelska.. och svenska.. och att Johan var imponerad.. Jan bad mig att sätta mig upp, luta huvudet in i Johan mage och så satte han bedövningsnålen i ryggen.. jag hade värkar varannan minut och de ville inte avstanna dem igen.. det tog lång tid då jag hade fått Bricanyl vid de tidigare tillfällena för värkarna att komma igång igen..

Och så var det klart säger Jan.. jaha tänkte jag.. kommer ju aldrig att fungera!!

Men så insåg jag plötsligt att klockan var 20.45.. det var måndag kväll och kanske skulle jag gå upp och kolla på CSI som började på 5:an kl. 21.00..
Barnmorskorna skrattade och sa att det var första gången på hela dagen de fått ögonkontakt med mig och att jag pratade med dem.. Jag insåg att jag inte kände någon smärta!!
Herrejävlar!!
Jag kunde dricka saft och vatten, prata, duscha, ut och gå.. Kramade om Johan en massa..

men..

så kom en ny känsla..

vilket tryck!! Vilken kraft!! Rakt nedåt.. hur fasen ska trycket få plats?!?!

Klockan hade blivit 22.30 och jag var ute och gick i korridoren med Johan.. 2 varv och 7 stopptillfällen för att ja, "tocka".. Skitskum känsla som sagt, går ej att förklara.. hann tycka det var olustigt, men insåg att jag inte kan tänka så, då skulle jag falla ihop.. bara att följa med i strömmen av krystningar..

23.00 så kollades jag upp, då vågade jag inte stå längre, utan kröp ner i den hårda förlossningenssängen och hoppades på att det skulle vara över snart..
Barnmorskan kikade in och opss.. jag var helöppen!!
Trevligt.. hade gärna hört de orden på fredagen men men.. bättre sent än aldrig så att säga..

Hann lagom ta in allt, drick lite, så sa barnmorskan att ja, vill du så kan du försöka krysta när jag säger till!!.. Ja för fan, nu vill jag ha ett slut så jag tog i för kung och fosterland!! Och då hörde jag helt plötsligt.. "Oj, vi bör nog ta och förbereda för en bebis nu!!"..

Sedan är allt ett töcken.. Johan har berättat att jag tog i så jag var blå om läpparna.. Själv så var jag ofattbart fokuserad på barnmorskans röst.. ta i, håll ut, en till!!

Men så kände jag det.. huvudet var ute.. axlarna var på insidan.. det brände och sved och allt jag ville var att få ut lill*n.. men tålamod.. inte krysta riktigt än..

men så kom den, den massivaste kraften, urkällan till allt liv.. flög fram i min kropp och jag tog i, och trodde nog att några blodkärl i pannan poppade, men så kom det.. skriket.. och jag hade min son mellan mina ben.. snuttandes tummen!!

det var över.. trodde jag.. jag skulle få vila, få min son till bröstet.. få möjlighet att njuta..
men så var inte riktigt fallet.. en bit av moderkakan var kvar.. magen skulle masseras, jag skulle sys, dropp sattes in för vätska, sprutor kom för antibiotika, livmodersammandragande medicin.. saltlösning..
vad var detta?!?! jag hade inte hunnit förbereda mig för allt som kom efter.. jag hade vart så fokuserad på förlossningen.. ingen vila..

ja.. kom till BB 05.00.. Johan däckade i sängen.. Jag hade Theo i famnen med förmaningen om att amma.. barnmorskorna for runt och tog prover, blodtryck, feber osv.. ingen rast ingen ro..
kl. 08.00 var det skiftbyte.. då kom nästa gäng för samma tester som tidigare..

Theo hade haft lite lågt blodsocker.. och var gul.. och jag hade förlorat en massa blod.. en gynläkare kom och kollade till mig..
och så ska man komma ihåg att amma..

.. vilken jäkla stress!!

valde av egen vilja att åka hem på onsdagen.. Johan skickade jag hem på tisdagen för att han skulle ha en möjlighet att vila.. själv så var jag en zombie..

Nu är Theo 12 dagar gammal.. jag har börjat varva ner.. men lever fortfarande med minnet av allt ovan.. och känner en enorm press på mig. MEN jag har en underbar familj och en underbar make som gör allt så mycket lättare.. ska "bara" inse själv att man "bara" kan göra så gott man kan..

tack för denna tid.. kanske blir det en ny blogg som heter nyblivna föräldrar!! =)