Där den gamla bloggen slutade. tar denna historia vid..

Min förlossningsberättelse
.. börjar tidigt.. i februari 2009 då jag hamnar hos doktorn med nydebuterad astma. Man vet inte om den är här för att stanna, eller om den kommit i och med graviditeten..

Denna diagnos följer mig igenom hela graviditeten, och jag har i slutet av september 3 läkare som inte kan enas om hur jag ska ha min förlossning.
Slutbudet var dock detta; jag skall försöka klara av en viginal förlossning, men få en EDA (epidural) insatt i ryggen direkt, så att jag snabbt kan bli bedövad om det uppstår en situation som innebär kejsarsnitt. Detta är läkaren på Spec.MVC som beslutar.
Min astmaläkare anser dock att för att slippa stressen och de faktorer som utlöser min astma så hade hon hellre rekommenderat ett planerat kejsarsnitt så att jag i lugn och ro kunder förbereda mig..
Men men.. en vanlig förlossning skulle det bli.. och OM jag mot förmodan skulle gå över tiden så skulle jag bli behandlad som alla andra och få en igångsättning.

Nu till då allt började ske..

Torsdagen den 1 oktober.. klockan är 21.00 och jag och Johan är helt slut och går och lägger oss. Känner en hemsk menssmärta som strålar ut i ljumskarna men tänker inte mycket mer på det utan ligger vaken till 01.00 då jag kände att något "knäppte" till och smärtan försvann.. Somnade som en klubbad säl och vaknade 04.00 av en ny typ av smärta.. gick upp på toa och inspg att jag både fått en teckenblödning och att slemproppen gått.. OCH jag klockade värkarna på 10 minuter emellan.

När Johans klocka ringde kl. 05.10 så sa jag att han lika gärna kunde vara hemma.. jag kände att kroppen höll på att förbereda sig!

Försökte slappna av och få lite sömn, men det var svårt då man var 10:de minut kröp ihop i fosterställning.. men lite vila blev det i alla fall..

Gick upp och fixade frukost, ordnade det sista i BB-väskan.. satte in bilbarnstolen och lastade in skötväskan.. fixade ett överdrag till framsätet ifall vattnet skulle gå osv..
.. och kl. 16.00 så började vattnet sippra..

Ringde förlossningen som ansåg att det kunde vara bra om jag kom in på en koll så att jag inte fått en infektion. Så vi började stöka runt lite och så klädde jag på mig..
Hann till hallmattan så sa det; "Plopp".. och vattnet forsade!

Åkte som planerat in till förlossningen, ringde och sa att vattnet gått helt men inga fler värkar än var 10:de minut.

Väl på förlossningen så fick jag väga in mig, ta blodtryck (som var skyhögt) och så lägg mig ner och få CTG-maskinen inkopplad.. Lill*n i magen mådde toppen, men mamma hade ju värkar och ja, vattnet hade ju gått..

Kl. 21.00 så bestämdes det att jag skulle få en sovdos (sömntablett, morfin och bricanyl), och sova kvar på förlossningen över natten för bedömning på lördag morgon.
Johan fick en säng brevid min och visst, jag sov, men var 30:de minut så vaknade man av de "spökvärkar" som morfinet och bricanylen inte helt slog ut..

Väl på lördagen så hade det inte hänt ett skit!! Hade inte öppnat mig och tappen var inte utplånad.. *suc*.. Pinvärkarna kom fortfarande var 10:de minut och tog musten och energin av mig totalt.
Fick rådet att ta mig en långpromenad, och vi tog oss till Ikea!! Gick runt där i 2 timmar och värkarna blev mer intensiva, men fortfarande var 10:de minut. När de väl kom så var jag tvungen att stanna och profylaxandas.. annars hade benen vikit sig..

For tillbaka till förlossningen och fick återigen höra att inget hänt.. jag var tröstlös.. orkade inte mer.. men men.. vad gör man.. jo, man får en sovdos till att ta med hem!! Så vi for hem till vår sköna säng, jag drog i mig tabletterna och vaknade bara var 20:de minut den natten..

Hade fått en läkartid på söndagen kl. 15.00 så vi for in igen.. Väl framme så väntade vi, och väntade.. kl. 20.00 så kom man på att informera oss om att läkarna hade blivit kallade till en akutoperation men att de skulle komma så fort som möjligt!!
Kl. 22.00 så kom en virrig läkare.. tittade över mig och sade återigen att inget hänt, men att det skulle bli igångsättning imorgon måndag.. Sedan så for kvinnan upp och började flaxa med armarna för att det var en mygg därinne!!! *herregud!*
Så ja, gissa.. sovds till Jessica och ytterligare en natt med pinvärkar och en stackarn make som fick sova i en förlossningssäng..

Vaknade morgonen därpå.. hoppat hade liksom bara dött hos mig nu.. jag orkade inte ens tänka på att jag skulle bli mamma.. allt hade blivit så fel!! Det var ingen som någonsin sagt att det kunde bli/vara på detta sätt.. I min värld så skulle jag ha vart mamma på fredagen, när vattnet gick.. jag skulle inte behöva gå i 3 dagar med pinvärkar som inte gjorde någon nytta förutom att knäcka mig mentalt..

Bad för allt jag hade kört att jag skulle få snitt när läkarna väl dök upp.. men nej då.. klart du klarar det här!! *återigen suck*.. och INGEN lyssnade till min historik med astman osv.. INGEN!! Inte ens på Johan lyssnade de!! Så allt som var sagt från början, kördes över med en bulldozer och jag var på väg att säga nej till allt och åka hem.. men jag ville ju inte skada bebis..

Så ja, kl. 10.00 så sattes en ballong in för att öppna upp mig.. kl. 13.30 så ramlade den ut och jag var i aktiv fas.. dvs. öppen mer än 4 centimeter..
Jag fick rullas in i ett förlossningsrum, kopplas upp på en massa apparater, droppnål sattes in, CTGmaskinen sattes på.. ja, det blev ett himlans liv..

Klarade av värkarna ganska så bra, men vid 15.30 så bad jag om EDA.. och in kommer in inkompetent idiot som gör mig mer illa än något annat denna dag!! Hans försök till att sätta nålen gjorde att jag fick smärtor liknande knivhugg ut i höfterna.. och det satt i!! Fast hans försök misslyckades och han sade att OM jag ville ha en EDA så kunde han ringa sin chef.. men jag var för arg för det.. INGEN skulle få röra min rygg igen!!
Efter detta så sattes en skalpelektrod in på bebisen.. så jag slapp CTGmaskinen!

Vrålade dock efter n¨gon typ av bedövning.. kräktes som en idiot vid varje värk och tålde inte lustgasen.. *suck*.. Så in kommer en doktor och lägger en livmoderhalsbedövning.. (PCB).. som inte tog, utan 30 minuter senare så kommer hon in igen för ett andra försök som inte heller den tog..

Det är nu jag håller på att ge upp.. mentalt så har jag nog aldrig varit så nedbruten som då.. ingen sömn på många dygn, ingen vätska/föda kunde jag behålla.. och att veta att smärtlindringen inte tog heller.. ja, tortyr.. kan jag nog tänka mig är något liknande..

Bad om att få prata med läkaren.. jag krävde ett kejsarsnitt!! Men.. ja, duktig doktor, fick mig att köpslå och ge överläakren på anrkosen en chans att sätta en EDA igen i ryggen på mig.. om den inte tog så skulle de överväga att söva mig och ge mig ett kejsarsnitt.
Jag tog dealen..

Och in kommer mirakelmannen, Jan Murik.. jag hann uppfatta att han pratade engelska.. och svenska.. och att Johan var imponerad.. Jan bad mig att sätta mig upp, luta huvudet in i Johan mage och så satte han bedövningsnålen i ryggen.. jag hade värkar varannan minut och de ville inte avstanna dem igen.. det tog lång tid då jag hade fått Bricanyl vid de tidigare tillfällena för värkarna att komma igång igen..

Och så var det klart säger Jan.. jaha tänkte jag.. kommer ju aldrig att fungera!!

Men så insåg jag plötsligt att klockan var 20.45.. det var måndag kväll och kanske skulle jag gå upp och kolla på CSI som började på 5:an kl. 21.00..
Barnmorskorna skrattade och sa att det var första gången på hela dagen de fått ögonkontakt med mig och att jag pratade med dem.. Jag insåg att jag inte kände någon smärta!!
Herrejävlar!!
Jag kunde dricka saft och vatten, prata, duscha, ut och gå.. Kramade om Johan en massa..

men..

så kom en ny känsla..

vilket tryck!! Vilken kraft!! Rakt nedåt.. hur fasen ska trycket få plats?!?!

Klockan hade blivit 22.30 och jag var ute och gick i korridoren med Johan.. 2 varv och 7 stopptillfällen för att ja, "tocka".. Skitskum känsla som sagt, går ej att förklara.. hann tycka det var olustigt, men insåg att jag inte kan tänka så, då skulle jag falla ihop.. bara att följa med i strömmen av krystningar..

23.00 så kollades jag upp, då vågade jag inte stå längre, utan kröp ner i den hårda förlossningenssängen och hoppades på att det skulle vara över snart..
Barnmorskan kikade in och opss.. jag var helöppen!!
Trevligt.. hade gärna hört de orden på fredagen men men.. bättre sent än aldrig så att säga..

Hann lagom ta in allt, drick lite, så sa barnmorskan att ja, vill du så kan du försöka krysta när jag säger till!!.. Ja för fan, nu vill jag ha ett slut så jag tog i för kung och fosterland!! Och då hörde jag helt plötsligt.. "Oj, vi bör nog ta och förbereda för en bebis nu!!"..

Sedan är allt ett töcken.. Johan har berättat att jag tog i så jag var blå om läpparna.. Själv så var jag ofattbart fokuserad på barnmorskans röst.. ta i, håll ut, en till!!

Men så kände jag det.. huvudet var ute.. axlarna var på insidan.. det brände och sved och allt jag ville var att få ut lill*n.. men tålamod.. inte krysta riktigt än..

men så kom den, den massivaste kraften, urkällan till allt liv.. flög fram i min kropp och jag tog i, och trodde nog att några blodkärl i pannan poppade, men så kom det.. skriket.. och jag hade min son mellan mina ben.. snuttandes tummen!!

det var över.. trodde jag.. jag skulle få vila, få min son till bröstet.. få möjlighet att njuta..
men så var inte riktigt fallet.. en bit av moderkakan var kvar.. magen skulle masseras, jag skulle sys, dropp sattes in för vätska, sprutor kom för antibiotika, livmodersammandragande medicin.. saltlösning..
vad var detta?!?! jag hade inte hunnit förbereda mig för allt som kom efter.. jag hade vart så fokuserad på förlossningen.. ingen vila..

ja.. kom till BB 05.00.. Johan däckade i sängen.. Jag hade Theo i famnen med förmaningen om att amma.. barnmorskorna for runt och tog prover, blodtryck, feber osv.. ingen rast ingen ro..
kl. 08.00 var det skiftbyte.. då kom nästa gäng för samma tester som tidigare..

Theo hade haft lite lågt blodsocker.. och var gul.. och jag hade förlorat en massa blod.. en gynläkare kom och kollade till mig..
och så ska man komma ihåg att amma..

.. vilken jäkla stress!!

valde av egen vilja att åka hem på onsdagen.. Johan skickade jag hem på tisdagen för att han skulle ha en möjlighet att vila.. själv så var jag en zombie..

Nu är Theo 12 dagar gammal.. jag har börjat varva ner.. men lever fortfarande med minnet av allt ovan.. och känner en enorm press på mig. MEN jag har en underbar familj och en underbar make som gör allt så mycket lättare.. ska "bara" inse själv att man "bara" kan göra så gott man kan..

tack för denna tid.. kanske blir det en ny blogg som heter nyblivna föräldrar!! =)